det där med att vara tonåring

För två år sedan gick jag i 2:an på gymnasiet. Jag var glad, lycklig, kär och galen. Hade precis fyllt 18 och levde livet ute på klubbarna i Uppsalas nattliv. Känslan av att alltid vara på gång, alltid ha någonting att göra, känna känslan att ingenting kan stoppa mig. 1 månad senare trodde jag att ljuset aldrig skulle tändas för mig igen. Jag lyckades med att bli hjärterkrossad, förstörd vilket gjorde att mitt självförtroende och min självkänsla föll rakt ner i botten av brunnen. Jag visste inte vem jag var, vem jag ville bli, varför man skulle gå i skolan. För skolan symboliserade den personen, det ansiktet jag aldrig mer ville se igen trots att jag någonstans innerst inne bara ville prata, krama och känna den där doften igen. Bara vara en vän.
Ett halvår försvann och jag gjorde saker som jag inte minns. Jag kan titta på bilder idag och inte ha ett enda minne från perioder under den våren bara för att hjärnan var så förstörd av alla tankar och allt negativt, speciellt mot mig själv. Jag hatade hur jag såg ut, vem jag var och varför det just skulle hända mig.

Nu 2 år senare, två år klokare inser jag att det tog slut för att man kan inte vara tillsammans med någon som är så olik sig själv, eller för den delen inte ens känner varandra. Under de där tre månaderna så lärde jag inte känna en person, jag var bara uppe i det där kärleksruset och trodde till 100 procent att det aldrig skulle ta slut. Naivt och dumt och du frågar mig idag men så var det och så är det när man är nykär. Ingenting annat finns och kommer finnas. Jag kan bara tacka alla underbara vänner som stod där vid min sida, fick mig att ta tummen ur röven och faktiskt göra något. Att jag bara lyckades gå ut med ett IG visar att jag kämpade, kämpade mig uppåt och ville må bättre. Jag ville tillbaka till den jag en gång varit. Jag är idag mycket mer mogen (konstigt jag är två år äldre och inte tonåring längre haha) och jag är inte förälskad, jag är kär. Jag är lika kär som när vi träffades. Du var ju den som lärde känna mig, gick in på djupet och försökte förstå. Dömde mig gjorde du inte heller. Jag fick vara ledsen, jag fick vara arg, jag fick vara mig själv. Det är jag tacksam för, varje dag.

En bild då allting hade hänt. Efter det ska jag aldrig mer gömma mig bakom ett leende som inte är på riktigt. Tack för att jag slopade glasögonen, vad tänkte jag egentligen..

Efter denna sentimentala och deppiga text (haha) så vill jag en en gång bara säga TACK till er som finns, är underbara och gör er grej. Mer fantastiska vänner får man leta efter. 

Om ca 2 veckor är min lya klar. Jag längtar så jävla mycket!! Då blir det fikamys, middagsmys, vinmys och allt sånt där kul. Jag ska också få boa med finaste simon, iaf i veckorna  myys!