måndag 16 september 2013

Känslan av att känna sig vilsen i tryggheten. När man ångrar allt och bara vill se framåt men då någonting konstant håller en tillbaka. Drar och drar och vägrar släppa taget. Tankarna som snurrar och förvirrar den redan förvirrade hjärnan. Hjärnan som behöver andrum och betänketid. Tid för vadå? Svar? Frågorna som kanske aldrig kommer besvaras. Varför ödsla tid på någonting som kanske aldrig löser sig?
Jag har haft en av de bästa somrarna men även en av det jobbigaste perioderna i mitt liv. Att dras med olika känslor och att hela tiden ha en osäkerhet som trycker på ens axlar, det tär som fan på en. Tillslut vet du knappt vem du själv är och vad just du har för funderingar och värderingar. Det är då du börjar tappa dig själv, bara det är en varning i sig. Att få känna sig uppskattad ena sekunden till att sedan slängas ner i marken då man inte duger längre pga dumma regler och idiotiska människor. Där du ena sekunden mår så jävla bra och äntligen fått känna pirret i magen till att sedan sitta gråtandes mot en vägg och inte veta hur allt ska bli. Hur kunde något så lätt bli så svårt?