onsdag 22 oktober 2014

People always leave, right?

Saknad. Jävligt mycket saknad just nu. Och jag hatar det. Jag hatar att vi gjorde slut, Jag hatar att min bästa vän är bosatt i Norge, jag hatar att jag är så trött hela tiden att jag gått och blivit trög. Trög på att fatta logiska och lätta saker som jag aldrig haft problem med förut. Tog någon allt det här ifrån mig eller tappade jag det på vägen? Vafan är problemet ärligt talat. Jag är så jävla less. Less på att känna mig vilsen och ensam (när jag inte är det i know) och bara gå runt i en bubbla av så mycket ilska, ledsamhet men mest av allt frustration. Det är frustrerande att jag alltid ska känna mig stressad över framtiden, ta miljoner steg framåt istället för att bara stanna upp och ta dagen som den kommer. Jag har ett nytt jobb som jag trivs på, underbara vänner, en familj, men ändå sitter jag är och känner mig så fruktansvärt jävla ensam och missuppfattad. Jag är inte ute efter något svar utan jag skriver bara ut vad jag känner och tänker på just nu och dagarna i enda. 
"Den enda som kan ändra på det här är du" yeah no kidding. Men så jävla lätt är det inte så fuck livet just nu fan. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar